Ain't your emotional bitch no more

Yesterday I talked to friend. I disappointed him. Why? Because I refused to understand that his partner hides that they are together because it would hurt the parents to know that their son lives with another man. This made me think of the role some of us tend to take as other's emotional bitches. Me for instance, I lived as my parent's emotional bitch for a loooong looooong time. Also other's emotional bitch of course because that is how I was "raised". Filled with fear, and a constant feeling of worthlessness, that I'm never a good whore enough. Kind of. I have decided that it doesn't matter that some people happens to be my parents, the are not entitled to treat me the way they have and does not have a place in my life. One of them is dead, died in cancer, and how horrible it might sound, I am relieved. She would never have changed, and I feel that now when she is dead I don't have to feel guilty for my anger and rage against her. The other parent will never change either and I have not seen this person for many years by my choice. Now he tries to sue me. Nice way to force yourself into your daughter's life when she does not want to have anything to do with him. In other words, some people go far in trying to keep one as his emotional bitch. This means, holds you responsible for his emotional life to an extent it makes the purpose of your life. If you breathe it is because he lets you, if you laugh it is because he wants you to. If he wants you to be his friend, you will be or you will have to listen to his bitchin for hours. I look forward to that day when I can walk the street fully relaxed without holding my breath, go to a job interview without my heart pounding so hard that I cannot breath, go to bed at night without wondering if this is going to be a sleepless night, enter a room full of people without wanting to disappear instead because the attention feels so uncomfortable, getting filled with rage when someone bumps into me in the street and not apologizing. Not anyone's emotional bitch. No fear. Much stronger.

Kapitalism och lidande

Blev nyss så upprörd att jag började storgråta då jag såg videon där man plockar angorakaninernas pälsar. Hann bara se 2 sekunder och klarade inte av att se mer. Jag blir förtvivlad, ledsen och arg. Varför? Varför? Varför måste detta pågå? Jag tänker på vår satans regering som nu för att stimulera arbetsmarknaden justerar skatterna för samfund och kapital. På allvar, varför stirrar man sig blind på sysselsättning då man helt enkelt kunde se till att skatterna drivs in effektivt och RÄTTVIST och sen ser till att det finns (med de insamlade skattemedlena) pengar till VETTIGA jobb, sånt som lärare, sjukvårdspersonal, barnomsorg, snöplogning. Ni vet sånt som är bra för samhället och alla i det. Men nä det ska vara vinst och tillväxt, investeringar och effektiv vinstutdelning. Och där sätter man alltså in skattelättander och skär ner på dom funtionerna i samhället som skulle behövas. Så vi ska skapa vinst, mera vinst, tillväxt från år till år till år till år. Vi river pälsen av kaniner medan de skriker, vi köper våra äckliga statusmarkörer i form av krimskrams, dyra eller billiga kläder, pälsar, bilar, horor, guld, tavlor, jaktresan till farmen i sydafrika. Jag mår illa. Det här är vad vi gott folk lever för till vilket pris som helst, om det så är en människa som ska prostituera sig, en kanin som ska plockas, nån som arbetar sin kropp trasig, eller nån som ska leva för att dö för dig då du ska äta din jävla inre filé. Jag skulle vilja säga populisterna att fattar inte ni varför arbetaren arbetar röven av sig medan pamparna lyfter sin dividenden i skatteparadisen? Sluta stirra på invandraren, titta på pampen. Det är inte Muhammed som tar ditt jobb, det är Jyrki et co som ser till att pengarna ska fördelas på de rika och vissa (kaniner och arbetare) måste offras, men de (arbetarna) har ju i.a.f. ett jobb säger Jyrki. Jävligt meningsfullt. Tänk att man kan leva som skatteplanerare. Varför? Jo för att vi har ett skattesystem som gör att det lönar sig att skatteplanera för att få ut mera pengar ÅT SIG SJÄLV, själv, själv, själv. Sänkning av samfundskatten stimulerar ju sysselsättningen, menar man. Kaninerna ska vi inte bry sig om, försäljarna på Zara har ju i.a.f. ett jobb. Men tänk kära Jyrki om försäljarna på Zara istället för att sälja angoravantar skulle jobba med barnskyddsarbete, hälsovård, snöplogning... Då skulle hon åtminstone ha ett meningsfullt jobb och kaninerna skulle kanske, kanske, kanske få vara i fred. Jag mår illa. http://action.sumofus.org/a/topshop-angora-rabbit/

Gubbjävlar och vildsvin på rymmen

Lägger upp ett inlägg jag skrivit för en tid sedan, men glömt att publicera. Rafsar ihop något tankeflöde som till synes inte har någonting med varandra att göra. Dels ska jag introducera människor från min familj dels ska jag snacka om den där jävligt irriterande vardagsgubbigheten som lurar överallt. Jag börjar med vildsvinet. Som jag brukar på fredagar gick jag till min stamkrog på kvällen för att göra det sista jobbet jag tänkt avverka för veckan över en öl. Nåja i rökrummet satt jag och pratade med den förra krögaren som jag var bekant med från tidigare. Han skulle snart till Estland och jaga vildsvin. Jag nämnde att min farsa haft vildsvin nån gång i tiden. Jag började tänka på den där ena episoden då det där ena vildsvinet rymde. Egentligen undrar jag om jag inte ska försöka få tag på den där artikeln som skrevs då om det då en granne till farsan sist och slutligen hade skjutit vildsvinet. Det om vildsvin och ”familjelivet”. För någon dag sedan hade de ett inslag på radion om den där porr teater pläläyksen som det snackats om lite i ”kulturkretsarna” den senaste tiden (i october eller november). Nåja, det var nån dude (förståss) som recenserade den (typ) där på radion. Han beskrev först hurdan den var. Först skulle de, gubbarna, åka en buss med två värdinnor, den ena tysktalande, den andra engelsktalande, från H:fors till Borgå. Sedan leddes de, gubbarna, in i teatern och blev tillsagda att det egentligen är publiken som står för teatern. Gubben blev lite nervös över detta och undrade vad som menades. Det visade sig att et där betydde att deras känslor och reaktioner var vad som avsågs. Sedan var det porr i full gång på skärmen i en och en halv timme. Gubben i radion blev av programledaren tillfrågad om han fick nån insikt om porrens innersta väsen. Gissa vad gubben svarade. Jaa, han insåg att porren och kvinnorna som skildras där i porren för honom som åskådare kräver den där enskildheten. I den här settingen fungerar porren inte som porr utan han kände snarast obehag och hör och häpna, tristess! Gubben blev uttråkad utan sin ”enskildhet” med porren! Det är vad han svarar på frågan ”insåg du någonting om porrens innersta väsen?” Vad jag i alla fall insåg om gubbens innersta väsen var den där jävligt uppenbara och vardagliga självupptagenheten som konstituerar gubbighet. Jag undrar när gubbarna ska börja ifrågasätta sitt runkande framför datorn istället för att reflektera över sin tristess. Nån annan kan ju säga att jag kollar på sådan här porr istället för sådan där för att kvinnorna är vackrare i den här porren. Det är också gubbighet. Vältrande i självupptagenhet är bara så jäkla motbjudande.

"You are my hero"

Så sa en dude åt mig på flyget från Hong Kong till Taipei. Taiwanes i 48 års ålder, gift och en son. Han var på väg hem från en resa (gruppresa) från Sishuan och menade att han inte kan förstå att jag reser ensam. Därför sa han: ”You are my hero”.

Men jag måste säga att det börjar kännas ganska tröttsamt att att vara så heroisk och självständig. Allt liksom bara är jobbigt. Folk talar väldigt dålig engelska i Taipei verkar det som, t.o.m. på turistinformationer och sånt. Jag trodde att man talade bättre engelska här än vad dom gör, men nepp. Det betyder att man får kommunicera med händerna och fantasin bäst man kan då. Det är jobbigt då man ska äta och inte kan läsa ett skvatt och inte vet vad man äter. Igår blev jag orolig över att det var katt jag satt och tuggade på eftersom då jag pekade på korven och frågade vad för kött det var så pekade tanten på en tecknad bild av en katt. Men strax efteråt pekade hon på en bild av en kändis så jag förstod det som att någon besökare hade ritat katten som en gest att stället är jees. Sen sa hon ”buta” som jag väl tror betyder gris, verkar vara samma ord som på japanska. Och sen när man inte vet vad som är vad på stan heller då man inte kan läsa. Taiwan verkar vara rätt lika Japan så det hjälper mig att orientera mig lite i.a.f.

Dessutom, då jag skulle resa så var flyget H:fors-Hong Kong försenat, men på Finnair ville dom ändå att jag skulle komma och checka in samma tid som enligt den ursprungliga tidtabellen, även om flyget alltså var 2 timmar försenat. Jag skulle alltså sitta på det där jävla flygfältet i tre timmar, missa mitt flyg från Hong Kong till Taipei och därmed vara betydligt mycket senare i Taipei (ju senare på kvällen man anländer desto krångligare blir allting). Vad fick man för besväret? Jo en Voucher på 8 euro som man kunde använda på flygfältet. På vanda flygfält får man en (1!) öl för 8 euro, alternativt en lite påse chips, en flaska vatten och en appelsin. Det var allt. Jävla Finnair!!! Dessutom blev ju flyget ytterligare försenat så det blev jävligt tight att hoppa på flyget (det nya, senare de bokat in mig på!) till Taipei så mitt bagage hann inte med på mitt flyg och jag fick det först följande dag. Där var man i skitiga kläder, trött och med bara ett par skor (som jag dessutom fick skavsår av) i Taiwan. Dessutom då jag anlände till hotellet visade det sig att jag fick ett jävla sunkit rum i nån källarvåning. Luktade mögel därnere så jag undrar varför jag inte röt till direkt då jag steg in där, utan först nästa dag. As a matter of fact så squattade jag ett rum på en annan våning som en kanadensisk tjej bodde i men skulle åka samma dag. Vi råkades på hotellet, vi gick och käkade och hon föreslog att jag skulle ta över hennes rum när hon ändå skulle åka. Så gjorde jag och meddelade bara hotellpersonalen sen. Inte ens på hotellet talar de engelska riktigt. Saker fungerar inte särskilt smidigt där heller, så det där med språket blir ju en grej. Det går men det är tröttsamt.

Dessutom känner jag mig lite som en arrogant jävel som helt sonika försöker snacka engelska med folk. Känner mig arrogant även om engelska inte ens är mitt eget språk. Tänkte att jag lika gärna kunde prata svenska eftersom folk ändå inte förstår. Pekar och pratar språk som den andra inte förstår gör vi ändå. Om det visar sig att typen kan engelska så börjar den väl snacka engelska ändå bara för att jag är vit och drar på nå språk som inte är kinesiska.

Nåja på tal om att lägga av med att vara heroisk så nu ska min hotellvärd köra mig (!) till markanden för att jag vill ha en viss typ av skålar som jag vill at med mig hem. I närköpet hade just den sorten jag skulle ha tagit slut. Jag tänker nu gladeligen bli körd till marknaden.

Do we know shit about shit these days?

Ibland undrar man om folk vet skillnad mellan en förklaring och en bortförklaring. Har hört en del dåliga ursäkter på sistone, inte för att folk skulle ha något att dölja men för att orsakerna antagligen inte står helt klart för ursäktmakaren själv. Men dåliga ursäkter får mig rasande för att de ofta står alltför nära en ansvarsflykt, och ansvarsflykt vittnar om ryggradslöshet. Och jag HATAR ryggradslöshet. Oj jävlar att jag hatar ryggradslöshet. Jag har sett för mycket av sånt under mitt liv, ena riktiga kräldjur som ordagrant kryper på golvet (lyckligtvis är det redan ett par år sedan jag fick bevittna det),hmmm. Jag gillar raka ryggar. Men det där med att se sin handlingskraft och ta ansvar för sina beslut, och inte vara omständigheternas spratteldocka. Det är inte alltid så lätt och därför vet man inte alltid skillnad på en förklaring (en riktig sådan!) och en dålig ursäkt. Do we know shit about shit these days actually?

Älska mig mest då jag förtjänar det minst

"Älska mig mest då jag förtjänar det minst" sade någon på Korppo filosofidagarna i somras i en diskussion om kärlek. Så jäkla sant, men väldigt svårt gjort. Människor som behöver mest kärlek är de som är jobbigast. Man själv är jobbigast då man behöver kärlek mest. Det är ett hårt jobb att fyllas av kärlek för någon som ter sig notbjudande. Det är svårt att inte slås ned av andras hårda ord och oförstående miner. Människor man älskar är de som kan såra en mest, och då de gör det för det händer är det lätt att bli offensivt defensiv istället för att visa sina sårade känslor. I alla fall för mig. Sen när det är dags att visa sin sårbarhet är det som att dra ut i krig, man känner sig utelämnad som ett litet barn som står inför att få stryk. Bara för att man vill säga nåt som känns viktigt och angeläget, eller inte bara utan just därför att det är något viktigt och angeläget. Ska man någonsin lära sig att det inte är så farligt?

andas

bestämde mig för att pröva skriva för första gången på väldigt länge. Har börjat få för mig att jag borde börja knipa igen för att nån KAN ju tycka att jag inte ska skriva som jag gör. Gamla nojor som antagligen härstammar från att ha växt upp med psykopater, man måste alltid vara på sin vakt, man måste alltid vara tillgänglig, uppmärksam, ha "den rätta attityden", skaratta åt deras skämt (or else), le oberoende hur det känns, vara den ödmjuka (hur man själv än blivit behandlad), klara av en massa uppgifter som man rimligtvis inte kan klara av. Ibland kommer jag på mig själv med att jag håller andan, jag liksom bara väntar på att nåt obehagligt ska hända. Inser att detta gjort att det känns tryggare att hålla människor på ett lämpligt avstånd och inte engagera sig för mycket, låta någon bli viktig. Så blir det ju inte i praktiken utan snarare tvärtom, man hittar sig ständigt i nya (gamla) obehagliga situationer där man egentligen hamnat för att man inte lyckats förstå att agera, ställa frågor man borde ställt, säga ifrån då det behövts, gå, säga nu räcker det. Alltså fortsatt vara tillgänglig, le (oberoende hur man känner sig), skratta åt folks skitskämt, vara uppmärksam (vilket är en bra sak, men inte då man glömmer att själv existera), ställa krav på sig själv som man rimligtvis inte ensam klarar av. En association väcktes här av Lottas blogg där hon skriver att hon har svårt att be om hjälp, att hon skulle vilja vara en vessla som ilar förbi och igenom situation som situation (minns inet helt hur det där var formulerat nu). Så liksom. Och så träffar man människor som kan andas, säga ifrån och hela det där köret, inte känna skuld för att nån annan vill att man ska göra det. Och jag står där och undrar att: "what the fuck? How the fuck do they do what they do?" Enkla saker blir på så sätt löjligt svåra. Jag vet vad som är rätt, men förmår mig inte alltid, kan känna mig helt handlingsförlamad och medan jag är det så flyter allting förbi. Och så vill jag bara isolera mig, för att det känns tryggast så, tills ensamheten smyger sig på. Egentligen hade jag ingen plan för vad jag skulle skriva, men så här blev det.