Do we know shit about shit these days?

Ibland undrar man om folk vet skillnad mellan en förklaring och en bortförklaring. Har hört en del dåliga ursäkter på sistone, inte för att folk skulle ha något att dölja men för att orsakerna antagligen inte står helt klart för ursäktmakaren själv. Men dåliga ursäkter får mig rasande för att de ofta står alltför nära en ansvarsflykt, och ansvarsflykt vittnar om ryggradslöshet. Och jag HATAR ryggradslöshet. Oj jävlar att jag hatar ryggradslöshet. Jag har sett för mycket av sånt under mitt liv, ena riktiga kräldjur som ordagrant kryper på golvet (lyckligtvis är det redan ett par år sedan jag fick bevittna det),hmmm. Jag gillar raka ryggar. Men det där med att se sin handlingskraft och ta ansvar för sina beslut, och inte vara omständigheternas spratteldocka. Det är inte alltid så lätt och därför vet man inte alltid skillnad på en förklaring (en riktig sådan!) och en dålig ursäkt. Do we know shit about shit these days actually?

Älska mig mest då jag förtjänar det minst

"Älska mig mest då jag förtjänar det minst" sade någon på Korppo filosofidagarna i somras i en diskussion om kärlek. Så jäkla sant, men väldigt svårt gjort. Människor som behöver mest kärlek är de som är jobbigast. Man själv är jobbigast då man behöver kärlek mest. Det är ett hårt jobb att fyllas av kärlek för någon som ter sig notbjudande. Det är svårt att inte slås ned av andras hårda ord och oförstående miner. Människor man älskar är de som kan såra en mest, och då de gör det för det händer är det lätt att bli offensivt defensiv istället för att visa sina sårade känslor. I alla fall för mig. Sen när det är dags att visa sin sårbarhet är det som att dra ut i krig, man känner sig utelämnad som ett litet barn som står inför att få stryk. Bara för att man vill säga nåt som känns viktigt och angeläget, eller inte bara utan just därför att det är något viktigt och angeläget. Ska man någonsin lära sig att det inte är så farligt?

andas

bestämde mig för att pröva skriva för första gången på väldigt länge. Har börjat få för mig att jag borde börja knipa igen för att nån KAN ju tycka att jag inte ska skriva som jag gör. Gamla nojor som antagligen härstammar från att ha växt upp med psykopater, man måste alltid vara på sin vakt, man måste alltid vara tillgänglig, uppmärksam, ha "den rätta attityden", skaratta åt deras skämt (or else), le oberoende hur det känns, vara den ödmjuka (hur man själv än blivit behandlad), klara av en massa uppgifter som man rimligtvis inte kan klara av. Ibland kommer jag på mig själv med att jag håller andan, jag liksom bara väntar på att nåt obehagligt ska hända. Inser att detta gjort att det känns tryggare att hålla människor på ett lämpligt avstånd och inte engagera sig för mycket, låta någon bli viktig. Så blir det ju inte i praktiken utan snarare tvärtom, man hittar sig ständigt i nya (gamla) obehagliga situationer där man egentligen hamnat för att man inte lyckats förstå att agera, ställa frågor man borde ställt, säga ifrån då det behövts, gå, säga nu räcker det. Alltså fortsatt vara tillgänglig, le (oberoende hur man känner sig), skratta åt folks skitskämt, vara uppmärksam (vilket är en bra sak, men inte då man glömmer att själv existera), ställa krav på sig själv som man rimligtvis inte ensam klarar av. En association väcktes här av Lottas blogg där hon skriver att hon har svårt att be om hjälp, att hon skulle vilja vara en vessla som ilar förbi och igenom situation som situation (minns inet helt hur det där var formulerat nu). Så liksom. Och så träffar man människor som kan andas, säga ifrån och hela det där köret, inte känna skuld för att nån annan vill att man ska göra det. Och jag står där och undrar att: "what the fuck? How the fuck do they do what they do?" Enkla saker blir på så sätt löjligt svåra. Jag vet vad som är rätt, men förmår mig inte alltid, kan känna mig helt handlingsförlamad och medan jag är det så flyter allting förbi. Och så vill jag bara isolera mig, för att det känns tryggast så, tills ensamheten smyger sig på. Egentligen hade jag ingen plan för vad jag skulle skriva, men så här blev det.

Biisi från en kampanj: meijän puolue kampanja

https://www.youtube.com/watch?v=ZVOXxz1jv-w&feature=endscreen&NR=1

om tyranniska röster

http://www.youtube.com/watch?v=Jp3bvzXFVT4

en sång

https://www.youtube.com/watch?v=z8txhtB2e5M

Kultur

Idag när jag stod vid trafikljuset med min cykel då jag var på väg in till stan såg jag ett par komma gående hand i hand på gatan. Paret var förbi medelåldern och inte ett par man ser i drömsemesterreklamerna eller tvättmedelsreklamerna. Lite glad blev jag som jag brukar då jag ser någon gå hand i hand. Samtidigt slog mig en tanke: kultur, vad är kultur? Jag tänkte på att par i Finland går hand i hand, eventuellt oberoende av ålder. Sedan tänkte jag på berättelser om "kulturer" där män går hand i hand med varandra, kvinnor går hand i hand med varandra (utan att vara par) och då tänkte jag på situationer där någon förklarar hur det kommer sig att "vi" i "vår" kultur gör si eller så. Ibland kan det handla om att man förklarar varför män inte visar ömhet gentemot varandra förutom genom dunkar i ryggen eller dylika gester. Man pratar om att män inte vill tolkas som bögar och man pratar om manlighetskultur. Som om det skulle förklara någonting alls. Kultur...? Jag funderar på det universiella i människomöten, känslorna är alltid en del av alla möten. Känslorna är lika mycket individuella som kollektiva. Är snacket om kultur ett sätt att försöka komma lätt undan, som att inte behöva prata om sina individuellt kollektiva, kollektivt individuella (hursomhelst) känslor. Jag tänker mig kultur som om man skulle prata om enhetliga kulturpaketpaket som kommer i kontakt med varandra vid möten. Som att kulturella paketvärderingar möts och that's it! Kulturella värderingspaket har mötts. Sedan åker en snubbe till en "annan kultur" och förstår att han inte tolkas som bög ifall han kramar sin kompis av samma kön. Han är reserverad i början, men mjuknar efter hand och ryggar inte tillbaka då Mogus lägger armarna om hans axlar. Han har förstått vad det handlar om! Kan man någonsin förstå vad "det" handlar om? Man kommer tillbaka och förstår att vi har kulturella skillnader. Och vad är homofobi? Rädsla för homosexualitet...yeah, bla, bla. Vad är homosexualitet? Att någon som är homofob egentligen är bög i skåpet..? Öhm, kan man vara bög? Kan man vara heterosexuell? Om jag lever gift (med en man) och inte är intim med någon annan, inte för att tanken inte skulle falla mig in, utan för att visa min hängivenhet i den relationen. Är jag då heterosexuell (även om jag nog kunde tända på kvinnor och tänka mig vara intim med kvinnor, kanske förälska mig ..). Om man inte skulle fått för sig att det vore något fel på att tända på/förälska sig i personer av samma kön skulle man då kunna vara homofob? Jag menar få för sig för sin egen del att de känslor som antagligen alla vid någon tidpunkt i sitt liv har kännt. Om man inte hakade upp sig på sitt självförakt, kunde man då ens kunna vara homofob? Nå men den ursprungliga tanken var att ska de va hand i hand är det par här hos "oss". Som att hand i hand måste laddas med ett helt paket. Man kan i princip inte gå hand i hand med någon annan för att svartsjukan i parkonstallationen är legitim(?). Skulle snubben gå hand i hand med sin kompis skulle det vara ett skämt eller liknande. Äh, batteriet på datorn tar slut, får bli så här, alldeles random text