om tyranniska röster

http://www.youtube.com/watch?v=Jp3bvzXFVT4

en sång

https://www.youtube.com/watch?v=z8txhtB2e5M

Kultur

Idag när jag stod vid trafikljuset med min cykel då jag var på väg in till stan såg jag ett par komma gående hand i hand på gatan. Paret var förbi medelåldern och inte ett par man ser i drömsemesterreklamerna eller tvättmedelsreklamerna. Lite glad blev jag som jag brukar då jag ser någon gå hand i hand. Samtidigt slog mig en tanke: kultur, vad är kultur? Jag tänkte på att par i Finland går hand i hand, eventuellt oberoende av ålder. Sedan tänkte jag på berättelser om "kulturer" där män går hand i hand med varandra, kvinnor går hand i hand med varandra (utan att vara par) och då tänkte jag på situationer där någon förklarar hur det kommer sig att "vi" i "vår" kultur gör si eller så. Ibland kan det handla om att man förklarar varför män inte visar ömhet gentemot varandra förutom genom dunkar i ryggen eller dylika gester. Man pratar om att män inte vill tolkas som bögar och man pratar om manlighetskultur. Som om det skulle förklara någonting alls. Kultur...? Jag funderar på det universiella i människomöten, känslorna är alltid en del av alla möten. Känslorna är lika mycket individuella som kollektiva. Är snacket om kultur ett sätt att försöka komma lätt undan, som att inte behöva prata om sina individuellt kollektiva, kollektivt individuella (hursomhelst) känslor. Jag tänker mig kultur som om man skulle prata om enhetliga kulturpaketpaket som kommer i kontakt med varandra vid möten. Som att kulturella paketvärderingar möts och that's it! Kulturella värderingspaket har mötts. Sedan åker en snubbe till en "annan kultur" och förstår att han inte tolkas som bög ifall han kramar sin kompis av samma kön. Han är reserverad i början, men mjuknar efter hand och ryggar inte tillbaka då Mogus lägger armarna om hans axlar. Han har förstått vad det handlar om! Kan man någonsin förstå vad "det" handlar om? Man kommer tillbaka och förstår att vi har kulturella skillnader. Och vad är homofobi? Rädsla för homosexualitet...yeah, bla, bla. Vad är homosexualitet? Att någon som är homofob egentligen är bög i skåpet..? Öhm, kan man vara bög? Kan man vara heterosexuell? Om jag lever gift (med en man) och inte är intim med någon annan, inte för att tanken inte skulle falla mig in, utan för att visa min hängivenhet i den relationen. Är jag då heterosexuell (även om jag nog kunde tända på kvinnor och tänka mig vara intim med kvinnor, kanske förälska mig ..). Om man inte skulle fått för sig att det vore något fel på att tända på/förälska sig i personer av samma kön skulle man då kunna vara homofob? Jag menar få för sig för sin egen del att de känslor som antagligen alla vid någon tidpunkt i sitt liv har kännt. Om man inte hakade upp sig på sitt självförakt, kunde man då ens kunna vara homofob? Nå men den ursprungliga tanken var att ska de va hand i hand är det par här hos "oss". Som att hand i hand måste laddas med ett helt paket. Man kan i princip inte gå hand i hand med någon annan för att svartsjukan i parkonstallationen är legitim(?). Skulle snubben gå hand i hand med sin kompis skulle det vara ett skämt eller liknande. Äh, batteriet på datorn tar slut, får bli så här, alldeles random text

Yes. No. Yes!

Hmmmmmm. Efter en lång dag i solen med några koppar kaffe, god mat och flera öl och gott sällskap undrar jag om jag borde skriva om mitt jobb, mina funderingar om samtal som "förr" var privata (inte inför publik) eller hur allting i min just nu smurriga värld hänger samman? Vad händer med ett samtal som förs mellan två vänner, eller borde föras mellan två vänner, men förs på facebok publikt? Eller ett samtal som mycket emotionellt och spontant förs mellan två människor som inte känner varandra men som sedan "bevittnas" på facebook av den enes 333 vänner (eller av dem som nu har "subscribat" till personens status) för att den på facebook valt att återberätta detta. Detta gör mig fundersam. Att sälja. Det som följer syftar inte statusupdates vilket jag syftade på innan. Efter att jag studerade i utbyte i Frankfurt ett halv år var det tydligen en från Mexico som blev kär i mig. Det meddelade han mig på facebook (i inboxen) efter att jag åkt. Han menade att han blev alldeles förälskad i mig då han träffat mig och undrade om jag ville se världen i hans armar. Tack, jag är väldigt smickrad av detta sade jag, men nej tack. Sedan kom det ytterligare ett kärleksångande meddelande som jag aldrig svarade på. Detta var 3 år sedan. Plötsligt kommer det nu ett meddelande från herrn ifåga: "Hallo!!!" Facebook-tider minnsann. Det är något att förhålla sig till och ta på allvar på , hmmmmm, rätt (?) sätt. Det har ju hänt en och annan gång att jag funderat på funktionen av facebook för min egen del. Vad gör jag med facebook liksom? Nuförtiden läser jag intresanta artiklar och delar sådan med mig, eller musik, ibland elar jag med mig av en tanke eller två, men... jaha, och medan jag sitter vid universitets datorer (mitt i natten, har inget nät hemma) kommer en försynt vakt in och säger hej. Nåja, jag behövde inte visa nåt kort på att jag nog studerar här den här gången i.a.f. Studerar och studerar, eftersom jag är doktorand har jag inget kort att visa ändå. Kan även detta intetextualiseras i tematiken här? Alltså det narcissistiska brölandet på facebook, uppmaningen att sälja sälja sälja (på mitt jobb, jobbar som servitris) och att vakter springer ocmkring i akademikvarteren och vaktar...? Ja, vad vaktar de? Tryggheten? Väktare vaktar, deras arbetsgivare säljer trygghet?? Eller??? Många saker jag inte förstår...undrar om jag skulle skriva om maffiaverksamhet nästa gång? Hur hänger dold (/kriminell) verksamhet ihop med offentlig (ren) verksamhet. Hur lever de parallellt och av varandra? Vad är det du deltar i då du stiger in i på strippklubben i Åbo, eller köper en Gucci väska på, ja var som helst? Som sagt, jag har spenderat största delen av dagen i solen...

Fredagsinlägg om överraskningar

Tänkte börja fniss ahögt på kontoret dels när jag tänkte på något jag läste tidigare idag om burqan dels när jag kom att tänka på ett sätt en kompis brukar ge respons åt mig ibland när han tycker att nåt jag säger är lite out of the ordinary. Om vi börjar med burqan. jag skulle bara kolla upp för säkerhets skull att jag inte hade fått det om bakfoten att burqan faktiskt är det där plagget som inte tillåter ens att ögonen får synas. I samma veva fick jag reda på att kvinnor som går och täcker hela kroppen hela tiden lätt lider risk för D vitaminbrist. Jag hade aldrig tänkt på att den där klädfrågan kunde handla om vitaminbrist. Men det är ju logiskt, vi finöändare vet ju också att vi får mindre D vitamin under vintern. Sedan var det en kompis som ville påpeka att om man är tillräkligt rik i arabländerna (eller vad det nu är för regioner vi egentligen pratar om) så har man så stora ägor att kvinnorna kan gå utan sina heltäckande plagg tillsammans med andra kvinnor även om det kan finnas män på samma ägor. Fan! Tänkte jag, D vitaminbrist blir liksom en klassfråga! Inte för att det nu skulle vara den första eller allvarligaste hälsofrågan som varit en klassfråga men jag hade aldrig tänkt på shadoren, burqan i samband med sånt här.

Och sen från en sak till en helt annan på sätt och vis. En kompis som nyss komit hem från Karibien (efter att ha jobbat där en tid) ringde mig häromdan. Vi pratade om nåt och jag sade igen att jag ju inte har någon TV. Inget mer med det men när vi snackade om nåt man kunde kolla upp på facebook så var jag ju tvungen att säga att jag har inget nät hemma om du minns. "Missä sä oikein asut" sa han till svar. Hans ton går tyvärr inte att återge o text, men jag småler nog varje gång jag tänker på det där. Jag minns även från sommaren när den här samma kompisen sa, med den där samma förundrade tonen: "Perse paljaanako sä siellä olit?" Det här var alltså svaret på att jag hade sagt att jag hade chillat på skärgårdsklipporna men en annan kompis och hennes son en hel dag och bränt mig på röven. jag hade inte varit där med baken bar men hade missat att smörja mig med solkräm på vissa ställen som bikiniunderdelen inte täckte. Men den där alldeles förundrade tonen, jag önskar att jag kunde återge den för den är bara så bra. Jag kan skratta för mig själv en hel kväll bara för att han sagt "Missä sä oikein asut?"

Tänkte bara att det kan vara lika överranskande att inte ha TV och intenet där man bor mitt i Åbo som att man ju kan få D vitaminbrist för att den kulturella klädkoden är att du ska täcka din kropp. Det där med att saker överraskar en...

ZombieLandia

Ett snabbt, argt inlägg innan jag går på kaffe med en kompis. T.o.m.terapeuter håller med om att det är nåt invänt och svårt bland den finska befolkningen. Hur har det blivit så här? Nedärvda krigstrauman är en tanke, men kan det vara hela sanningen? Varför är inte tyskar lika jobbiga att ha att göra med som finnarna? Tyskarna har väl varit i samma krig som vi. Esterna, dom har för fan varit med om mycket skit i krigsväg och är det fortfarande med tanke på att dom har oss finnar som sina (sex)turister. Ändå har jag upplevt, även om det finns nåt lite buttert, invänt och självupptaget hos dem som hos oss, så känns det som att vi är värre. Lite i.a.f. Östeuropeerna i största allmänhet har mer liv i sig än vi. Vi har visserligen befunnit oss i en ganska annorlunda situation än både de väst- och östeuropeiska länderna. kan det ha något med det att göra? Från ett skitfattigt, krigshärjat land till nån jävla konsumtionsfläck där man inför presidentvalet snackar om kandidaternas sexuella läggning för att det INTRESSERAR folket. Folk och POLITIK liksom! Man kunde snacka om recessionerna och medieklimatets förändring i samband med det, men jag skulle ändå lite vilja att man kunde se det här som en individuell angelägenhet där medieklimatet har tillåtits förändrar för att folk godkänner det genom sina konsumtionsvanor. Och sen är vi igen tillbaka där i det där autistiska i det finska folket och hur det hänger ihop med konsumtion...
Några lösa tankar...

Skammens geografi

Ibland är det bra att lunchpauserna blir två timmar långa för då hinner man prata om många viktiga och tänkvärda saker. En av de tänkvärda saker som kom upp var när en vän sade att kan det vara så att man pratar i grova ordalag om någon för att dölja (eller kanske inte behöva prata om) sitt eget misslyckande. Den tanken träffade, även om det konstigt nog inte gjorde ont. För det är jävligt sant, att jag ibland känner att jag misslyckats på olika sätt och inte riktigt vill tänka det som ett misslyckande men tänker så ändå. Så ifall man inte skulle ta "misslyckandet" som ett misslyckande, skulle allt agg man känner gentemot folk bara försvinna? Men hur är det då med den rädsla man känner inför vissa människor, den rädsla som kommit av att man har erfarenhet av vissa människor att de är elaka och högfärdiga och spottiga. Som att man aldrig vet när det kommer en spark i ryggen.
Men att tänka sig skam, skam över att misslyckas t.ex. Om man tänker sig skam över att ha misslyckats i en relation och inte vet hur man ska förhålla sig till personen ifråga. Hur styr det ens rörelser, var man rör sig, när, vad man säger åt vem osv. Eller annan form av skam då man låses av den och känner sig tvungen att göra saker man tycker är väldigt obehagligt för att skammen på nåt sätt tvingar en, låser en. Som när man känner sig ansvarit och delaktig i något man inte är, som i situationer av att bli utnyttjad på olika sätt. Jag började dessutom dagen med att prata om konflikter, ilska och möjligtvis nedärvda krigstrauman (som kunde sägas karaktärisera detta land). Efter en tänkvärd dag är många tankar på hälft och får förbli det tills vidare.