Ibland är det bra att lunchpauserna blir två timmar långa för då hinner man prata om många viktiga och tänkvärda saker. En av de tänkvärda saker som kom upp var när en vän sade att kan det vara så att man pratar i grova ordalag om någon för att dölja (eller kanske inte behöva prata om) sitt eget misslyckande. Den tanken träffade, även om det konstigt nog inte gjorde ont. För det är jävligt sant, att jag ibland känner att jag misslyckats på olika sätt och inte riktigt vill tänka det som ett misslyckande men tänker så ändå. Så ifall man inte skulle ta "misslyckandet" som ett misslyckande, skulle allt agg man känner gentemot folk bara försvinna? Men hur är det då med den rädsla man känner inför vissa människor, den rädsla som kommit av att man har erfarenhet av vissa människor att de är elaka och högfärdiga och spottiga. Som att man aldrig vet när det kommer en spark i ryggen.
Men att tänka sig skam, skam över att misslyckas t.ex. Om man tänker sig skam över att ha misslyckats i en relation och inte vet hur man ska förhålla sig till personen ifråga. Hur styr det ens rörelser, var man rör sig, när, vad man säger åt vem osv. Eller annan form av skam då man låses av den och känner sig tvungen att göra saker man tycker är väldigt obehagligt för att skammen på nåt sätt tvingar en, låser en. Som när man känner sig ansvarit och delaktig i något man inte är, som i situationer av att bli utnyttjad på olika sätt. Jag började dessutom dagen med att prata om konflikter, ilska och möjligtvis nedärvda krigstrauman (som kunde sägas karaktärisera detta land). Efter en tänkvärd dag är många tankar på hälft och får förbli det tills vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar