Även om det är sant går det inte att låta bli att skratta när jag eller någon annan säger att jag haft en dålig barndom. "Dålig barndom", på nåt sätt lurar det en dålig barndom lite här och där, det är svårt att ta det på allvar när det formuleras på det där sättet. Men på nåt sätt tänker jag genom all posttraumatisk stress jag tydligen lider/lidit av min "dåliga barndom" är ett symptom på en skit värld. Hur skulle annars något sånt där kunna pågå och pågå och pågå? Jag kommer att tänka på något nån postade på Facebook om hållbar utveckling: "Folk köper saker för pengar de inte har för att imponera på människor de inte tycker om". Jäkligt beskrivande för den självupptagenheten som jag tycker att blomstrar helt vardagligt. Det behöver inte alltid handla om att köpa för att glänsa, jag tänker även på de spydiga och nedlåtande kommentarerna somliga människor häver ur sig för att glänsa på andras bekostnad. Bara det där att välja "framgång" framför medmänsklighet. Visst, kan ju fatta att man är rädd för att falla av tåget, konkurrensen ökar, budjeter stramas åt. Men är det värt det att vässa armbågarna för framgången när det resulterar i att man dels blir lite avskydd, någon annna kallar den självbedragande vassarmbågade för psykopat? Det där med att inte våga erkänna sig vara det man är och istället lever i ett tillstånd av: "Slaves that think of themselves as masters" liksom.
Nåja, nu ska jag gå hem för att diska och sen gå och träffa en av de människor jag tycker om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar