Yes. No. Yes!

Hmmmmmm. Efter en lång dag i solen med några koppar kaffe, god mat och flera öl och gott sällskap undrar jag om jag borde skriva om mitt jobb, mina funderingar om samtal som "förr" var privata (inte inför publik) eller hur allting i min just nu smurriga värld hänger samman? Vad händer med ett samtal som förs mellan två vänner, eller borde föras mellan två vänner, men förs på facebok publikt? Eller ett samtal som mycket emotionellt och spontant förs mellan två människor som inte känner varandra men som sedan "bevittnas" på facebook av den enes 333 vänner (eller av dem som nu har "subscribat" till personens status) för att den på facebook valt att återberätta detta. Detta gör mig fundersam. Att sälja. Det som följer syftar inte statusupdates vilket jag syftade på innan. Efter att jag studerade i utbyte i Frankfurt ett halv år var det tydligen en från Mexico som blev kär i mig. Det meddelade han mig på facebook (i inboxen) efter att jag åkt. Han menade att han blev alldeles förälskad i mig då han träffat mig och undrade om jag ville se världen i hans armar. Tack, jag är väldigt smickrad av detta sade jag, men nej tack. Sedan kom det ytterligare ett kärleksångande meddelande som jag aldrig svarade på. Detta var 3 år sedan. Plötsligt kommer det nu ett meddelande från herrn ifåga: "Hallo!!!" Facebook-tider minnsann. Det är något att förhålla sig till och ta på allvar på , hmmmmm, rätt (?) sätt. Det har ju hänt en och annan gång att jag funderat på funktionen av facebook för min egen del. Vad gör jag med facebook liksom? Nuförtiden läser jag intresanta artiklar och delar sådan med mig, eller musik, ibland elar jag med mig av en tanke eller två, men... jaha, och medan jag sitter vid universitets datorer (mitt i natten, har inget nät hemma) kommer en försynt vakt in och säger hej. Nåja, jag behövde inte visa nåt kort på att jag nog studerar här den här gången i.a.f. Studerar och studerar, eftersom jag är doktorand har jag inget kort att visa ändå. Kan även detta intetextualiseras i tematiken här? Alltså det narcissistiska brölandet på facebook, uppmaningen att sälja sälja sälja (på mitt jobb, jobbar som servitris) och att vakter springer ocmkring i akademikvarteren och vaktar...? Ja, vad vaktar de? Tryggheten? Väktare vaktar, deras arbetsgivare säljer trygghet?? Eller??? Många saker jag inte förstår...undrar om jag skulle skriva om maffiaverksamhet nästa gång? Hur hänger dold (/kriminell) verksamhet ihop med offentlig (ren) verksamhet. Hur lever de parallellt och av varandra? Vad är det du deltar i då du stiger in i på strippklubben i Åbo, eller köper en Gucci väska på, ja var som helst? Som sagt, jag har spenderat största delen av dagen i solen...

Fredagsinlägg om överraskningar

Tänkte börja fniss ahögt på kontoret dels när jag tänkte på något jag läste tidigare idag om burqan dels när jag kom att tänka på ett sätt en kompis brukar ge respons åt mig ibland när han tycker att nåt jag säger är lite out of the ordinary. Om vi börjar med burqan. jag skulle bara kolla upp för säkerhets skull att jag inte hade fått det om bakfoten att burqan faktiskt är det där plagget som inte tillåter ens att ögonen får synas. I samma veva fick jag reda på att kvinnor som går och täcker hela kroppen hela tiden lätt lider risk för D vitaminbrist. Jag hade aldrig tänkt på att den där klädfrågan kunde handla om vitaminbrist. Men det är ju logiskt, vi finöändare vet ju också att vi får mindre D vitamin under vintern. Sedan var det en kompis som ville påpeka att om man är tillräkligt rik i arabländerna (eller vad det nu är för regioner vi egentligen pratar om) så har man så stora ägor att kvinnorna kan gå utan sina heltäckande plagg tillsammans med andra kvinnor även om det kan finnas män på samma ägor. Fan! Tänkte jag, D vitaminbrist blir liksom en klassfråga! Inte för att det nu skulle vara den första eller allvarligaste hälsofrågan som varit en klassfråga men jag hade aldrig tänkt på shadoren, burqan i samband med sånt här.

Och sen från en sak till en helt annan på sätt och vis. En kompis som nyss komit hem från Karibien (efter att ha jobbat där en tid) ringde mig häromdan. Vi pratade om nåt och jag sade igen att jag ju inte har någon TV. Inget mer med det men när vi snackade om nåt man kunde kolla upp på facebook så var jag ju tvungen att säga att jag har inget nät hemma om du minns. "Missä sä oikein asut" sa han till svar. Hans ton går tyvärr inte att återge o text, men jag småler nog varje gång jag tänker på det där. Jag minns även från sommaren när den här samma kompisen sa, med den där samma förundrade tonen: "Perse paljaanako sä siellä olit?" Det här var alltså svaret på att jag hade sagt att jag hade chillat på skärgårdsklipporna men en annan kompis och hennes son en hel dag och bränt mig på röven. jag hade inte varit där med baken bar men hade missat att smörja mig med solkräm på vissa ställen som bikiniunderdelen inte täckte. Men den där alldeles förundrade tonen, jag önskar att jag kunde återge den för den är bara så bra. Jag kan skratta för mig själv en hel kväll bara för att han sagt "Missä sä oikein asut?"

Tänkte bara att det kan vara lika överranskande att inte ha TV och intenet där man bor mitt i Åbo som att man ju kan få D vitaminbrist för att den kulturella klädkoden är att du ska täcka din kropp. Det där med att saker överraskar en...

ZombieLandia

Ett snabbt, argt inlägg innan jag går på kaffe med en kompis. T.o.m.terapeuter håller med om att det är nåt invänt och svårt bland den finska befolkningen. Hur har det blivit så här? Nedärvda krigstrauman är en tanke, men kan det vara hela sanningen? Varför är inte tyskar lika jobbiga att ha att göra med som finnarna? Tyskarna har väl varit i samma krig som vi. Esterna, dom har för fan varit med om mycket skit i krigsväg och är det fortfarande med tanke på att dom har oss finnar som sina (sex)turister. Ändå har jag upplevt, även om det finns nåt lite buttert, invänt och självupptaget hos dem som hos oss, så känns det som att vi är värre. Lite i.a.f. Östeuropeerna i största allmänhet har mer liv i sig än vi. Vi har visserligen befunnit oss i en ganska annorlunda situation än både de väst- och östeuropeiska länderna. kan det ha något med det att göra? Från ett skitfattigt, krigshärjat land till nån jävla konsumtionsfläck där man inför presidentvalet snackar om kandidaternas sexuella läggning för att det INTRESSERAR folket. Folk och POLITIK liksom! Man kunde snacka om recessionerna och medieklimatets förändring i samband med det, men jag skulle ändå lite vilja att man kunde se det här som en individuell angelägenhet där medieklimatet har tillåtits förändrar för att folk godkänner det genom sina konsumtionsvanor. Och sen är vi igen tillbaka där i det där autistiska i det finska folket och hur det hänger ihop med konsumtion...
Några lösa tankar...

Skammens geografi

Ibland är det bra att lunchpauserna blir två timmar långa för då hinner man prata om många viktiga och tänkvärda saker. En av de tänkvärda saker som kom upp var när en vän sade att kan det vara så att man pratar i grova ordalag om någon för att dölja (eller kanske inte behöva prata om) sitt eget misslyckande. Den tanken träffade, även om det konstigt nog inte gjorde ont. För det är jävligt sant, att jag ibland känner att jag misslyckats på olika sätt och inte riktigt vill tänka det som ett misslyckande men tänker så ändå. Så ifall man inte skulle ta "misslyckandet" som ett misslyckande, skulle allt agg man känner gentemot folk bara försvinna? Men hur är det då med den rädsla man känner inför vissa människor, den rädsla som kommit av att man har erfarenhet av vissa människor att de är elaka och högfärdiga och spottiga. Som att man aldrig vet när det kommer en spark i ryggen.
Men att tänka sig skam, skam över att misslyckas t.ex. Om man tänker sig skam över att ha misslyckats i en relation och inte vet hur man ska förhålla sig till personen ifråga. Hur styr det ens rörelser, var man rör sig, när, vad man säger åt vem osv. Eller annan form av skam då man låses av den och känner sig tvungen att göra saker man tycker är väldigt obehagligt för att skammen på nåt sätt tvingar en, låser en. Som när man känner sig ansvarit och delaktig i något man inte är, som i situationer av att bli utnyttjad på olika sätt. Jag började dessutom dagen med att prata om konflikter, ilska och möjligtvis nedärvda krigstrauman (som kunde sägas karaktärisera detta land). Efter en tänkvärd dag är många tankar på hälft och får förbli det tills vidare.

från extrem narcissism till vardaglig självupptagenhet

Även om det är sant går det inte att låta bli att skratta när jag eller någon annan säger att jag haft en dålig barndom. "Dålig barndom", på nåt sätt lurar det en dålig barndom lite här och där, det är svårt att ta det på allvar när det formuleras på det där sättet. Men på nåt sätt tänker jag genom all posttraumatisk stress jag tydligen lider/lidit av min "dåliga barndom" är ett symptom på en skit värld. Hur skulle annars något sånt där kunna pågå och pågå och pågå? Jag kommer att tänka på något nån postade på Facebook om hållbar utveckling: "Folk köper saker för pengar de inte har för att imponera på människor de inte tycker om". Jäkligt beskrivande för den självupptagenheten som jag tycker att blomstrar helt vardagligt. Det behöver inte alltid handla om att köpa för att glänsa, jag tänker även på de spydiga och nedlåtande kommentarerna somliga människor häver ur sig för att glänsa på andras bekostnad. Bara det där att välja "framgång" framför medmänsklighet. Visst, kan ju fatta att man är rädd för att falla av tåget, konkurrensen ökar, budjeter stramas åt. Men är det värt det att vässa armbågarna för framgången när det resulterar i att man dels blir lite avskydd, någon annna kallar den självbedragande vassarmbågade för psykopat? Det där med att inte våga erkänna sig vara det man är och istället lever i ett tillstånd av: "Slaves that think of themselves as masters" liksom.
Nåja, nu ska jag gå hem för att diska och sen gå och träffa en av de människor jag tycker om.

vintermelankoli

Inser att jag kanske borde korrekturläsa mina inlägg innan jag lägger upp dem. Det märks ibland att jag varit och tryckt på knappar.

Folk börjar bli melankoliska, jag insisterar med att fortsätta citera det som sades i en japansk film (We can't change the world): They smiled at us because we smiled so much. If that is going to make the world a bit of a better place then from now on we are going to smile like idiots. Fint sagt detta, och jäkligt sant. En arbetskompis kom på jobb idag och såg nedstämd ut. jag frågade hur läget är och han klagade på vintern. jag citerade the smile åt honom och skrattade högt som jag väldigt ofta brukar. Sen frågade jag om det hjälpte och han sa att jo lite faktiskt. Fint! Tänkte jag. Men nu när arbetsdagen börjar närma sig sitt slut börjar jag också fundera på att flytta utomlands i.a.f. Jag ser inte fram emot att än en gång gå hem till min ensamma (dock vackra) lägenhet. Vad ska jag göra när jag kommer hem undrar jag. Se en film, blää, det gör jag för ofta ändå, sitta vid fläkten och röka cigg. Gör jag också för ofta. Skriva. Nå det gör jag nu. FAN att jag är trött på det här slags liv! Och andra som har fungerande familjeliv, ett bra jobb, passligt med plikter, men orkar klaga. Även med dem skrattar jag högt och orkar lyssna på deras klagomål en stund. Men sen säger jag att hej, pröva vara den som ler först. Gnället fortsätter. Jag fortsätter vaksimma för att hålla humöret uppe i vintermörkret. Det hjälper. Vissa bekanta har jag inte lust att be komma med till vaken (även om de uttryckt ett intresse för det) för att dom pratar om kvinnokroppar på ett sätt som gör tanken på att sitta i baddräkt i deras sällskap ganska obekväm.

Jag fick ett booty call i helgen, jag ignorerade det även om jag varit sexuellt frustrerad jag vet inte hur länge nu. Men tänkte att hmmm, det finns ett antal karlar bara ett SMS ifrån, men det är inte så jag vill ha det. Finns det inte enkla sätt att bara finnas tillsammans?

Jaa just det jag skulle ju storhandla idag, bunkra upp mitt vinterlager som håller på att sina så behöver jag kanske inte gå ut mer än för att köpa färska grönsaker mer i vinter. Uff ser nog fram emot att resa till Polen på våren!

Nåja imorgon fortsätter jag väl le som en idiot!

Spännande nätter

Jag har haft en intensiv natt då jag först tydligen var i Kina. Det konsyiga med Kina i drömmen vara bara det att det var som om kartan varit spegelevänd, liksom att Japan och kina låg spegelvänt. Nåja jag var i Kona med en Freja som skulle söka något från något hotell. Sen fick Freja plötsligt för sig att hon skulle övernatta på hotellet också. Nåja, jaha tänkte jag och bredde ut sovsäcken på en av sängarna. Sen kom jag på att jag ju kunde ta tåget ner till Shanghai och hälsa på Jia som jag lärt känna i Japan. Hmm

Sedan byter miljön plötsligt och jag står i mitt gamla barndomsrum. Av någon anledning är min farsa också där. han är sig själv, han står och skriker, det finns en svart katt i en bur mellan oss, katten är välding orolig för att farsan skriker. Jag bestämmer mig för att ignorera farsan fast jag är lite rädd för honom och tar ut katten ur buren och håller den intill mig. Jag brummar lågt för att katten ska lugna sig. Den lugnar sig.

Sedan vaknar jag och den första känslan som uppenbarar sig är att jag känner mig som en idiot. Men det har inget med drömmarna att göra.