från extrem narcissism till vardaglig självupptagenhet

Även om det är sant går det inte att låta bli att skratta när jag eller någon annan säger att jag haft en dålig barndom. "Dålig barndom", på nåt sätt lurar det en dålig barndom lite här och där, det är svårt att ta det på allvar när det formuleras på det där sättet. Men på nåt sätt tänker jag genom all posttraumatisk stress jag tydligen lider/lidit av min "dåliga barndom" är ett symptom på en skit värld. Hur skulle annars något sånt där kunna pågå och pågå och pågå? Jag kommer att tänka på något nån postade på Facebook om hållbar utveckling: "Folk köper saker för pengar de inte har för att imponera på människor de inte tycker om". Jäkligt beskrivande för den självupptagenheten som jag tycker att blomstrar helt vardagligt. Det behöver inte alltid handla om att köpa för att glänsa, jag tänker även på de spydiga och nedlåtande kommentarerna somliga människor häver ur sig för att glänsa på andras bekostnad. Bara det där att välja "framgång" framför medmänsklighet. Visst, kan ju fatta att man är rädd för att falla av tåget, konkurrensen ökar, budjeter stramas åt. Men är det värt det att vässa armbågarna för framgången när det resulterar i att man dels blir lite avskydd, någon annna kallar den självbedragande vassarmbågade för psykopat? Det där med att inte våga erkänna sig vara det man är och istället lever i ett tillstånd av: "Slaves that think of themselves as masters" liksom.
Nåja, nu ska jag gå hem för att diska och sen gå och träffa en av de människor jag tycker om.

vintermelankoli

Inser att jag kanske borde korrekturläsa mina inlägg innan jag lägger upp dem. Det märks ibland att jag varit och tryckt på knappar.

Folk börjar bli melankoliska, jag insisterar med att fortsätta citera det som sades i en japansk film (We can't change the world): They smiled at us because we smiled so much. If that is going to make the world a bit of a better place then from now on we are going to smile like idiots. Fint sagt detta, och jäkligt sant. En arbetskompis kom på jobb idag och såg nedstämd ut. jag frågade hur läget är och han klagade på vintern. jag citerade the smile åt honom och skrattade högt som jag väldigt ofta brukar. Sen frågade jag om det hjälpte och han sa att jo lite faktiskt. Fint! Tänkte jag. Men nu när arbetsdagen börjar närma sig sitt slut börjar jag också fundera på att flytta utomlands i.a.f. Jag ser inte fram emot att än en gång gå hem till min ensamma (dock vackra) lägenhet. Vad ska jag göra när jag kommer hem undrar jag. Se en film, blää, det gör jag för ofta ändå, sitta vid fläkten och röka cigg. Gör jag också för ofta. Skriva. Nå det gör jag nu. FAN att jag är trött på det här slags liv! Och andra som har fungerande familjeliv, ett bra jobb, passligt med plikter, men orkar klaga. Även med dem skrattar jag högt och orkar lyssna på deras klagomål en stund. Men sen säger jag att hej, pröva vara den som ler först. Gnället fortsätter. Jag fortsätter vaksimma för att hålla humöret uppe i vintermörkret. Det hjälper. Vissa bekanta har jag inte lust att be komma med till vaken (även om de uttryckt ett intresse för det) för att dom pratar om kvinnokroppar på ett sätt som gör tanken på att sitta i baddräkt i deras sällskap ganska obekväm.

Jag fick ett booty call i helgen, jag ignorerade det även om jag varit sexuellt frustrerad jag vet inte hur länge nu. Men tänkte att hmmm, det finns ett antal karlar bara ett SMS ifrån, men det är inte så jag vill ha det. Finns det inte enkla sätt att bara finnas tillsammans?

Jaa just det jag skulle ju storhandla idag, bunkra upp mitt vinterlager som håller på att sina så behöver jag kanske inte gå ut mer än för att köpa färska grönsaker mer i vinter. Uff ser nog fram emot att resa till Polen på våren!

Nåja imorgon fortsätter jag väl le som en idiot!

Spännande nätter

Jag har haft en intensiv natt då jag först tydligen var i Kina. Det konsyiga med Kina i drömmen vara bara det att det var som om kartan varit spegelevänd, liksom att Japan och kina låg spegelvänt. Nåja jag var i Kona med en Freja som skulle söka något från något hotell. Sen fick Freja plötsligt för sig att hon skulle övernatta på hotellet också. Nåja, jaha tänkte jag och bredde ut sovsäcken på en av sängarna. Sen kom jag på att jag ju kunde ta tåget ner till Shanghai och hälsa på Jia som jag lärt känna i Japan. Hmm

Sedan byter miljön plötsligt och jag står i mitt gamla barndomsrum. Av någon anledning är min farsa också där. han är sig själv, han står och skriker, det finns en svart katt i en bur mellan oss, katten är välding orolig för att farsan skriker. Jag bestämmer mig för att ignorera farsan fast jag är lite rädd för honom och tar ut katten ur buren och håller den intill mig. Jag brummar lågt för att katten ska lugna sig. Den lugnar sig.

Sedan vaknar jag och den första känslan som uppenbarar sig är att jag känner mig som en idiot. Men det har inget med drömmarna att göra.