Do we know shit about shit these days?

Ibland undrar man om folk vet skillnad mellan en förklaring och en bortförklaring. Har hört en del dåliga ursäkter på sistone, inte för att folk skulle ha något att dölja men för att orsakerna antagligen inte står helt klart för ursäktmakaren själv. Men dåliga ursäkter får mig rasande för att de ofta står alltför nära en ansvarsflykt, och ansvarsflykt vittnar om ryggradslöshet. Och jag HATAR ryggradslöshet. Oj jävlar att jag hatar ryggradslöshet. Jag har sett för mycket av sånt under mitt liv, ena riktiga kräldjur som ordagrant kryper på golvet (lyckligtvis är det redan ett par år sedan jag fick bevittna det),hmmm. Jag gillar raka ryggar. Men det där med att se sin handlingskraft och ta ansvar för sina beslut, och inte vara omständigheternas spratteldocka. Det är inte alltid så lätt och därför vet man inte alltid skillnad på en förklaring (en riktig sådan!) och en dålig ursäkt. Do we know shit about shit these days actually?

Älska mig mest då jag förtjänar det minst

"Älska mig mest då jag förtjänar det minst" sade någon på Korppo filosofidagarna i somras i en diskussion om kärlek. Så jäkla sant, men väldigt svårt gjort. Människor som behöver mest kärlek är de som är jobbigast. Man själv är jobbigast då man behöver kärlek mest. Det är ett hårt jobb att fyllas av kärlek för någon som ter sig notbjudande. Det är svårt att inte slås ned av andras hårda ord och oförstående miner. Människor man älskar är de som kan såra en mest, och då de gör det för det händer är det lätt att bli offensivt defensiv istället för att visa sina sårade känslor. I alla fall för mig. Sen när det är dags att visa sin sårbarhet är det som att dra ut i krig, man känner sig utelämnad som ett litet barn som står inför att få stryk. Bara för att man vill säga nåt som känns viktigt och angeläget, eller inte bara utan just därför att det är något viktigt och angeläget. Ska man någonsin lära sig att det inte är så farligt?