Fredagsinlägg om överraskningar

Tänkte börja fniss ahögt på kontoret dels när jag tänkte på något jag läste tidigare idag om burqan dels när jag kom att tänka på ett sätt en kompis brukar ge respons åt mig ibland när han tycker att nåt jag säger är lite out of the ordinary. Om vi börjar med burqan. jag skulle bara kolla upp för säkerhets skull att jag inte hade fått det om bakfoten att burqan faktiskt är det där plagget som inte tillåter ens att ögonen får synas. I samma veva fick jag reda på att kvinnor som går och täcker hela kroppen hela tiden lätt lider risk för D vitaminbrist. Jag hade aldrig tänkt på att den där klädfrågan kunde handla om vitaminbrist. Men det är ju logiskt, vi finöändare vet ju också att vi får mindre D vitamin under vintern. Sedan var det en kompis som ville påpeka att om man är tillräkligt rik i arabländerna (eller vad det nu är för regioner vi egentligen pratar om) så har man så stora ägor att kvinnorna kan gå utan sina heltäckande plagg tillsammans med andra kvinnor även om det kan finnas män på samma ägor. Fan! Tänkte jag, D vitaminbrist blir liksom en klassfråga! Inte för att det nu skulle vara den första eller allvarligaste hälsofrågan som varit en klassfråga men jag hade aldrig tänkt på shadoren, burqan i samband med sånt här.

Och sen från en sak till en helt annan på sätt och vis. En kompis som nyss komit hem från Karibien (efter att ha jobbat där en tid) ringde mig häromdan. Vi pratade om nåt och jag sade igen att jag ju inte har någon TV. Inget mer med det men när vi snackade om nåt man kunde kolla upp på facebook så var jag ju tvungen att säga att jag har inget nät hemma om du minns. "Missä sä oikein asut" sa han till svar. Hans ton går tyvärr inte att återge o text, men jag småler nog varje gång jag tänker på det där. Jag minns även från sommaren när den här samma kompisen sa, med den där samma förundrade tonen: "Perse paljaanako sä siellä olit?" Det här var alltså svaret på att jag hade sagt att jag hade chillat på skärgårdsklipporna men en annan kompis och hennes son en hel dag och bränt mig på röven. jag hade inte varit där med baken bar men hade missat att smörja mig med solkräm på vissa ställen som bikiniunderdelen inte täckte. Men den där alldeles förundrade tonen, jag önskar att jag kunde återge den för den är bara så bra. Jag kan skratta för mig själv en hel kväll bara för att han sagt "Missä sä oikein asut?"

Tänkte bara att det kan vara lika överranskande att inte ha TV och intenet där man bor mitt i Åbo som att man ju kan få D vitaminbrist för att den kulturella klädkoden är att du ska täcka din kropp. Det där med att saker överraskar en...

ZombieLandia

Ett snabbt, argt inlägg innan jag går på kaffe med en kompis. T.o.m.terapeuter håller med om att det är nåt invänt och svårt bland den finska befolkningen. Hur har det blivit så här? Nedärvda krigstrauman är en tanke, men kan det vara hela sanningen? Varför är inte tyskar lika jobbiga att ha att göra med som finnarna? Tyskarna har väl varit i samma krig som vi. Esterna, dom har för fan varit med om mycket skit i krigsväg och är det fortfarande med tanke på att dom har oss finnar som sina (sex)turister. Ändå har jag upplevt, även om det finns nåt lite buttert, invänt och självupptaget hos dem som hos oss, så känns det som att vi är värre. Lite i.a.f. Östeuropeerna i största allmänhet har mer liv i sig än vi. Vi har visserligen befunnit oss i en ganska annorlunda situation än både de väst- och östeuropeiska länderna. kan det ha något med det att göra? Från ett skitfattigt, krigshärjat land till nån jävla konsumtionsfläck där man inför presidentvalet snackar om kandidaternas sexuella läggning för att det INTRESSERAR folket. Folk och POLITIK liksom! Man kunde snacka om recessionerna och medieklimatets förändring i samband med det, men jag skulle ändå lite vilja att man kunde se det här som en individuell angelägenhet där medieklimatet har tillåtits förändrar för att folk godkänner det genom sina konsumtionsvanor. Och sen är vi igen tillbaka där i det där autistiska i det finska folket och hur det hänger ihop med konsumtion...
Några lösa tankar...

Skammens geografi

Ibland är det bra att lunchpauserna blir två timmar långa för då hinner man prata om många viktiga och tänkvärda saker. En av de tänkvärda saker som kom upp var när en vän sade att kan det vara så att man pratar i grova ordalag om någon för att dölja (eller kanske inte behöva prata om) sitt eget misslyckande. Den tanken träffade, även om det konstigt nog inte gjorde ont. För det är jävligt sant, att jag ibland känner att jag misslyckats på olika sätt och inte riktigt vill tänka det som ett misslyckande men tänker så ändå. Så ifall man inte skulle ta "misslyckandet" som ett misslyckande, skulle allt agg man känner gentemot folk bara försvinna? Men hur är det då med den rädsla man känner inför vissa människor, den rädsla som kommit av att man har erfarenhet av vissa människor att de är elaka och högfärdiga och spottiga. Som att man aldrig vet när det kommer en spark i ryggen.
Men att tänka sig skam, skam över att misslyckas t.ex. Om man tänker sig skam över att ha misslyckats i en relation och inte vet hur man ska förhålla sig till personen ifråga. Hur styr det ens rörelser, var man rör sig, när, vad man säger åt vem osv. Eller annan form av skam då man låses av den och känner sig tvungen att göra saker man tycker är väldigt obehagligt för att skammen på nåt sätt tvingar en, låser en. Som när man känner sig ansvarit och delaktig i något man inte är, som i situationer av att bli utnyttjad på olika sätt. Jag började dessutom dagen med att prata om konflikter, ilska och möjligtvis nedärvda krigstrauman (som kunde sägas karaktärisera detta land). Efter en tänkvärd dag är många tankar på hälft och får förbli det tills vidare.