tisdag 20 november 2012

andas

bestämde mig för att pröva skriva för första gången på väldigt länge. Har börjat få för mig att jag borde börja knipa igen för att nån KAN ju tycka att jag inte ska skriva som jag gör. Gamla nojor som antagligen härstammar från att ha växt upp med psykopater, man måste alltid vara på sin vakt, man måste alltid vara tillgänglig, uppmärksam, ha "den rätta attityden", skaratta åt deras skämt (or else), le oberoende hur det känns, vara den ödmjuka (hur man själv än blivit behandlad), klara av en massa uppgifter som man rimligtvis inte kan klara av. Ibland kommer jag på mig själv med att jag håller andan, jag liksom bara väntar på att nåt obehagligt ska hända. Inser att detta gjort att det känns tryggare att hålla människor på ett lämpligt avstånd och inte engagera sig för mycket, låta någon bli viktig. Så blir det ju inte i praktiken utan snarare tvärtom, man hittar sig ständigt i nya (gamla) obehagliga situationer där man egentligen hamnat för att man inte lyckats förstå att agera, ställa frågor man borde ställt, säga ifrån då det behövts, gå, säga nu räcker det. Alltså fortsatt vara tillgänglig, le (oberoende hur man känner sig), skratta åt folks skitskämt, vara uppmärksam (vilket är en bra sak, men inte då man glömmer att själv existera), ställa krav på sig själv som man rimligtvis inte ensam klarar av. En association väcktes här av Lottas blogg där hon skriver att hon har svårt att be om hjälp, att hon skulle vilja vara en vessla som ilar förbi och igenom situation som situation (minns inet helt hur det där var formulerat nu). Så liksom. Och så träffar man människor som kan andas, säga ifrån och hela det där köret, inte känna skuld för att nån annan vill att man ska göra det. Och jag står där och undrar att: "what the fuck? How the fuck do they do what they do?" Enkla saker blir på så sätt löjligt svåra. Jag vet vad som är rätt, men förmår mig inte alltid, kan känna mig helt handlingsförlamad och medan jag är det så flyter allting förbi. Och så vill jag bara isolera mig, för att det känns tryggast så, tills ensamheten smyger sig på. Egentligen hade jag ingen plan för vad jag skulle skriva, men så här blev det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar