Ain't your emotional bitch no more

Yesterday I talked to friend. I disappointed him. Why? Because I refused to understand that his partner hides that they are together because it would hurt the parents to know that their son lives with another man. This made me think of the role some of us tend to take as other's emotional bitches. Me for instance, I lived as my parent's emotional bitch for a loooong looooong time. Also other's emotional bitch of course because that is how I was "raised". Filled with fear, and a constant feeling of worthlessness, that I'm never a good whore enough. Kind of. I have decided that it doesn't matter that some people happens to be my parents, the are not entitled to treat me the way they have and does not have a place in my life. One of them is dead, died in cancer, and how horrible it might sound, I am relieved. She would never have changed, and I feel that now when she is dead I don't have to feel guilty for my anger and rage against her. The other parent will never change either and I have not seen this person for many years by my choice. Now he tries to sue me. Nice way to force yourself into your daughter's life when she does not want to have anything to do with him. In other words, some people go far in trying to keep one as his emotional bitch. This means, holds you responsible for his emotional life to an extent it makes the purpose of your life. If you breathe it is because he lets you, if you laugh it is because he wants you to. If he wants you to be his friend, you will be or you will have to listen to his bitchin for hours. I look forward to that day when I can walk the street fully relaxed without holding my breath, go to a job interview without my heart pounding so hard that I cannot breath, go to bed at night without wondering if this is going to be a sleepless night, enter a room full of people without wanting to disappear instead because the attention feels so uncomfortable, getting filled with rage when someone bumps into me in the street and not apologizing. Not anyone's emotional bitch. No fear. Much stronger.

Kapitalism och lidande

Blev nyss så upprörd att jag började storgråta då jag såg videon där man plockar angorakaninernas pälsar. Hann bara se 2 sekunder och klarade inte av att se mer. Jag blir förtvivlad, ledsen och arg. Varför? Varför? Varför måste detta pågå? Jag tänker på vår satans regering som nu för att stimulera arbetsmarknaden justerar skatterna för samfund och kapital. På allvar, varför stirrar man sig blind på sysselsättning då man helt enkelt kunde se till att skatterna drivs in effektivt och RÄTTVIST och sen ser till att det finns (med de insamlade skattemedlena) pengar till VETTIGA jobb, sånt som lärare, sjukvårdspersonal, barnomsorg, snöplogning. Ni vet sånt som är bra för samhället och alla i det. Men nä det ska vara vinst och tillväxt, investeringar och effektiv vinstutdelning. Och där sätter man alltså in skattelättander och skär ner på dom funtionerna i samhället som skulle behövas. Så vi ska skapa vinst, mera vinst, tillväxt från år till år till år till år. Vi river pälsen av kaniner medan de skriker, vi köper våra äckliga statusmarkörer i form av krimskrams, dyra eller billiga kläder, pälsar, bilar, horor, guld, tavlor, jaktresan till farmen i sydafrika. Jag mår illa. Det här är vad vi gott folk lever för till vilket pris som helst, om det så är en människa som ska prostituera sig, en kanin som ska plockas, nån som arbetar sin kropp trasig, eller nån som ska leva för att dö för dig då du ska äta din jävla inre filé. Jag skulle vilja säga populisterna att fattar inte ni varför arbetaren arbetar röven av sig medan pamparna lyfter sin dividenden i skatteparadisen? Sluta stirra på invandraren, titta på pampen. Det är inte Muhammed som tar ditt jobb, det är Jyrki et co som ser till att pengarna ska fördelas på de rika och vissa (kaniner och arbetare) måste offras, men de (arbetarna) har ju i.a.f. ett jobb säger Jyrki. Jävligt meningsfullt. Tänk att man kan leva som skatteplanerare. Varför? Jo för att vi har ett skattesystem som gör att det lönar sig att skatteplanera för att få ut mera pengar ÅT SIG SJÄLV, själv, själv, själv. Sänkning av samfundskatten stimulerar ju sysselsättningen, menar man. Kaninerna ska vi inte bry sig om, försäljarna på Zara har ju i.a.f. ett jobb. Men tänk kära Jyrki om försäljarna på Zara istället för att sälja angoravantar skulle jobba med barnskyddsarbete, hälsovård, snöplogning... Då skulle hon åtminstone ha ett meningsfullt jobb och kaninerna skulle kanske, kanske, kanske få vara i fred. Jag mår illa. http://action.sumofus.org/a/topshop-angora-rabbit/

Gubbjävlar och vildsvin på rymmen

Lägger upp ett inlägg jag skrivit för en tid sedan, men glömt att publicera. Rafsar ihop något tankeflöde som till synes inte har någonting med varandra att göra. Dels ska jag introducera människor från min familj dels ska jag snacka om den där jävligt irriterande vardagsgubbigheten som lurar överallt. Jag börjar med vildsvinet. Som jag brukar på fredagar gick jag till min stamkrog på kvällen för att göra det sista jobbet jag tänkt avverka för veckan över en öl. Nåja i rökrummet satt jag och pratade med den förra krögaren som jag var bekant med från tidigare. Han skulle snart till Estland och jaga vildsvin. Jag nämnde att min farsa haft vildsvin nån gång i tiden. Jag började tänka på den där ena episoden då det där ena vildsvinet rymde. Egentligen undrar jag om jag inte ska försöka få tag på den där artikeln som skrevs då om det då en granne till farsan sist och slutligen hade skjutit vildsvinet. Det om vildsvin och ”familjelivet”. För någon dag sedan hade de ett inslag på radion om den där porr teater pläläyksen som det snackats om lite i ”kulturkretsarna” den senaste tiden (i october eller november). Nåja, det var nån dude (förståss) som recenserade den (typ) där på radion. Han beskrev först hurdan den var. Först skulle de, gubbarna, åka en buss med två värdinnor, den ena tysktalande, den andra engelsktalande, från H:fors till Borgå. Sedan leddes de, gubbarna, in i teatern och blev tillsagda att det egentligen är publiken som står för teatern. Gubben blev lite nervös över detta och undrade vad som menades. Det visade sig att et där betydde att deras känslor och reaktioner var vad som avsågs. Sedan var det porr i full gång på skärmen i en och en halv timme. Gubben i radion blev av programledaren tillfrågad om han fick nån insikt om porrens innersta väsen. Gissa vad gubben svarade. Jaa, han insåg att porren och kvinnorna som skildras där i porren för honom som åskådare kräver den där enskildheten. I den här settingen fungerar porren inte som porr utan han kände snarast obehag och hör och häpna, tristess! Gubben blev uttråkad utan sin ”enskildhet” med porren! Det är vad han svarar på frågan ”insåg du någonting om porrens innersta väsen?” Vad jag i alla fall insåg om gubbens innersta väsen var den där jävligt uppenbara och vardagliga självupptagenheten som konstituerar gubbighet. Jag undrar när gubbarna ska börja ifrågasätta sitt runkande framför datorn istället för att reflektera över sin tristess. Nån annan kan ju säga att jag kollar på sådan här porr istället för sådan där för att kvinnorna är vackrare i den här porren. Det är också gubbighet. Vältrande i självupptagenhet är bara så jäkla motbjudande.